Introduktion till schizofrena tillstånd

Introduktion:schizofreni


SPSN 10 Psykiatrisk omvårdnad I, psykiatriska sjukdomstillstånd, A, 15 hp våren 2017


Schizofreni har ofta betraktats som en gåtfull, elakartad, kronisk, hopplös och i alla avseenden fasansfull sjukdom. Den drabbade tappar fotfästet i tillvaron och kastas in i en värld av konstiga upplevelser, svår ångest och en oförmåga att fungera  i  de sammanhang som är en förutsättning för ett vanligt socialt liv. Det gäller inte endast påtagliga saker som arbetsförmåga och social förmåga utan även kognitiva funktioner som minnesförmåga, koncentrationsförmåga, uppmärksamhet, problemlösningsförmåga, tankeförmåga och tankekapacitet, reaktionstid, och förmåga att bearbeta sensoriska stimuli. Dessutom tillkommer sjukdomssymptom i form av positiva/produktiva symtom och negativa/bortfalls symtom där de positiva symtomen kan gestalta sig i auditiva och ibland visuella hallucinationer, vanföreställningar, tankestörningar, jagstörningar och katatona symtom, medan de negativa symtomen visar sig i ett avflackat känsloliv, att känslomässiga upplevelser inte stämmer med tankeinnehåll, autism, anhedoni och viljestörningar i form av apati och ambivalens. En del symtom uppstår akut och dramatiskt och kan gå tillbaka vid behandling med farmaka, andra är ihållande och i princip opåverkbara med medicin men kan lindras genom systematisk träning av copingstrategier. Sjukdomen går sällan över helt. Då sjukdomen drabbar människor i unga år innebär patienter med schizofreni ofta vårdåtaganden som sträcker sig över många år och ibland hela patientens livstid.


Fakta om schizofreni.

  • Sjukdomsrisken för schizofreni är 1%. Prevalensen är 0,2-0,5 % och incidensen är 0.02 % och likartad för olika kulturer. Män och kvinnor drabbas lika men skiljer sig i debut och förlopp. Män insjuknar vanligen mellan 15 - 25 år medan kvinnor mellan 25 - 35 år. Generellt har kvinnor bättre prognos än män. Nittio procent av patienterna som vårdas för schizofreni är mellan 15 - 55 år.
  • Ett robust och konsistent fynd i schizofreniforskningen är att sjukdomen i högre grad drabbar människor födda under den kalla årstiden. På norra halvklotet under månaderna januari till april och på södra halvklotet i juli till september.
  • Individer med schizofren sjukdom har lägre fertilitet än normalbefolkningen, dock har nya  behandlingsmetoder inneburit en ökning av denna. Antalet barn till schizofrena patienter fördubblades mellan 1935 - 1955 och ligger nu nära genomsnittet för befolkningen.
  • Det förekommer en högre för tidig dödlighet i både olyckor och naturliga dödsorsaker bland personer med schizofreni än normalbefolkningen. Detta kan förklaras av svårigheten att diagnostisera och behandla somatisk sjukdom vid samtidig schizofrenisjukdom. Flera studier har visat att upp till 80% av patienterna har en somatisk sjukdom samtidigt med sin schizofreni. Upp till 50% av dessa sjukdomar har inte diagnostiserats.
  • Suicid är en vanlig dödsorsak vid schizofreni. Omkring 50% av de som fått diagnosen schizofreni gör minst 1 självmordsförsök under sin livstid och 10-15 % dör i självmord under en 20 års uppföljningsperiod. Riskfaktorer för suicid vid schizofreni är att vara deprimerad, vara ung och ha haft en god premorbid funktion. Hos unga patienter som gjort självmordsförsök och som talar om eller hotar med självmord är risken upptill 80%.
  • Det finns en ökad risk att utveckla drogmissbruk om man har schizofreni . Rökning är mycket vanligt, 75% av schizofrena patienter röker, jämfört med mindre än hälften av psykiatriska patienter totalt. Detta kan förklaras av att rökning har ett samband med minskning av medicinrelaterad parkinsonism (nikotininducerad aktivering av dopaminneuron). Alkohol- och annat drogmissbruk är en vanlig komplikation till schizofreni. I USA beräknas 50-70% av patienterna med schizofreni uppfylla kriterier för drogberoende.

Diagnostik
Diagnoser är komprimerade sammanställningar av karakteristika, typiska för psykiatriska störningar, de är alltså inga personbeskrivningar. I verkligheten möter man sällan patienter med så entydig symtomatologi, som de ibland framställs i läroböcker. Syftet med en diagnos är att i få termer förmedla väsentlig information.
För närvarande har psykiatrin två system för att klassificera de psykiska störningarna, det internationella International Classification of Diseases, ICD-10, och det amerikanska Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM-5. Båda systemen används i Sverige och har många likheter, de eftersträvar exempelvis båda deskriptiva diagnoser. Vilket betyder att man försöker undvika orsaksfaktorer (etiologi) och systemen är därmed a-teoretiska. Den deskriptiva diagnostiken innebär att man utifrån syndrombeskrivningar (ett antal symtom och sjukdomstecken som finns samtidigt) skall kunna ringa in en sjukdoms natur. Valet av kriterier för en given diagnos leder till att man i olika utsträckning kan inlemma patienter som antingen falskt positiva eller falskt negativa i ett diagnosbegrepp. Använder vi t.ex. vidsträckta kriterier för schizofreni kommer vi att dels få fler patienter som lider av schizofreni, dessutom kommer vi att få fler patienter som tillfrisknar från sjukdomen. Har vi å andra sidan mycket snäva kriterier kommer vi att ha färre patienter, men alla kommer att vara svårt kroniska. I sin utsträckning har detta konsekvenser för behandlingsresultaten så till vida att spontanförlopp kan förväxlas med behandlingseffekter och i slutändan leda till att vissa patienter felbehandlas. Inom psykiatrisk behandlingsforskning är det av största vikt att enhetliga diagnossystem används.

 STUDIEANVISNINGAR, var god se "Forum för inlämning av studieuppgift 2"

 

Sidan senast modifierad: fredag, 13 januari 2017, 13:25